Vad är egentligen tro? Att tro på någon person? Att tro på en religion? Eller att tro på sig själv? Jag kommer inte bli speciellt religiös i detta inlägg, utan kommer i stället kort beskriva vad jag tror är av största vikt när det handlar om att leva upp till sina mål. Det handlar just om tro, då jag anser att man kan komma väldigt långt med tankens makt. Jag är förhållandevis opåläst om just det här, men egna tankar finns det alltid gott om.

Jag vill nämligen tro att man genom eget självförtroende kan komma väldigt långt. Eftersom löpning i skrivande stund ligger mig väldigt varmt om hjärtat, tar jag det som exempel. Hur ska du lyckas springa de där fem kilometerna du alltid bara funderat på? Hur ska du orka dig igenom Göteborgsvarvet utan att falla samman? Naturligtvis så krävs det en bra kondition, men det krävs också en bra uthållighet och enligt mig sitter inte den i hjärt- och lungkapaciteten, utan i huvudet.

Har du en tro på dig själv och att du kommer klara av det, så kommer du att klara det! Det handlar om att sätta upp målbilder och se dig själv klara det, då allt faktiskt är möjligt när du skapar dina egna föreställningar i huvudet. När du sedan ser dig själv klara det i dina bilder i huvudet, då tror jag att det går så mycket enklare att klara av det även i verkligheten.

Avslutningsvis en klyscha, som är lika sann som den är gammal - "du och din kropp klarar så oerhört mycket mer än du tror". Våga därför utmana den och våga utmana din hjärna. Tro på dig själv - säg det högt till dig själv och du kommer sedan att klara det. Om det så handlar om att gå ner i vikt, börja tänka optimistiskt eller att springa tio kilometer i sträck - resan börjar i huvudet i form av att övervinna dina tankar.

Vi människor behöver konstanter här i livet, det vill säga sådant som är självklart och som vi gör utan att tänka. Det skulle exempelvis kunna vara tandborstning på morgonen och kvällen, äta lunch, läsa godnattsaga för sina barn och säkert en mängd andra saker vi inte tänker på, utan bara gör. Lika viktigt som det är med dessa konstanter, så tror jag att vi behöver omväxling här i livet.

Låt nu inte detta ses som motsägelsefullt, utan se det i stället som yin och yang. Vi behöver båda för att må bra. Jag skulle vilja påstå att det gäller väldigt mycket här i livet. För mig som älskar att träna så är det viktigt att jag varierar min träning. Det är dels viktigt så att jag inte ska tröttna, men det är också viktigt för att min kropp aldrig hinner vänja sig vid en sorts träning. Ser man till att variera sig så vänjer sig inte kroppen och man utvecklas och blir bättre! Gymmet ena dagen, backlöpning nästa dag, vila, spinning, långdistanslöpning dagen där på och så vidare...

Andra exempel på detta i vardagen, för att (kanske) må lite bättre, skulle kunna vara att prova en ny väg när du tar dig till jobbet/skolan, byta ut den vanliga fredagsmaten till något nytt, prova en helt annan musikstil än den du brukar lyssna på eller prova en ny kaka på cafét. Chocka kroppen med något nytt och lär dig uppskatta något helt annat än vad du är van vid. Se saker du inte brukar göra, känn smaker du inte känt och tyck om något du inte trodde att du tyckte om. Jag är övertygad om att man mår bra av det.

Mycket ska man hinna med och mycket ska man göra. Det är inte lätt att få ordning på allt som måste göras här i livet, utan mycket ska helt enkelt bara göras. Men för att man ska någon som helst ordning på saker och ting och på så vis få en struktur, är det kanske inte helt dumt att skapa en vana. En vana skulle man kunna säga står som en konstant. Något som man vet finns där, utan att man behöver tänka på det.

En vana skulle kunna vara att ta rast vid klockan tio, eller att ta mellanmål klockan tre, eller att träna zumba på tisdagskvällarna klockan sju. Vad än vanan gäller så tar det ett tag innan det verkligen blir en vana. Och hur skapar man då den här vanan? Jag är verkligen ingen expert på området, men jag tror att man måste känna att det tillför någonting.

Rasten tillför kanske ett avbrott från jobbet/pluggandet, mellanmålet tillför dig energi och ser till att din blodsockerkurva är stabil och zumban tillför dig glädje, träning och en hel del skratt. Det första steget i att skapa en vana borde då bli att man ska trivas med det och få dig att må bra. Men det viktigaste av allt är kanske ändå att ha tålamod.

Man brukar säga att, det tar tre veckor att skapa en vana, sen skapar vanan dig. Jag tycker att det är väldigt talande, då man måste ha tålamod och låta vanan sjunka in och bli en del av ens vardag. När dessa tre veckor sedan gått och det är en naturlig del i vardagen, då börjar vanan göra dig gott och den skapar (förhoppningsvis) något bra hos dig.

Så ge det lite tid och se till att hitta något du trivs med, för att sen låta det bli en konstant som "kyler ner systemet" med att du har det att se fram emot. Sen om det är träning, äta lunch eller fredagsstäda, det är helt upp till dig.

Jag är nog en sådan person som inte kräver alltför mycket för att må bra. För mig kan det ibland faktiskt räcka med att jag får en ledig dag och chansen att göra vad jag vill. Rubriken förklarar detta bäst på engelska - enjoy the little things. Ja, njut av de små sakerna och låt dem vara nyckeln till ditt välmående liv.

Det kan bli svårt att må bra om du hela tiden måste uppnå "stora" saker hela tiden. Du behöver kanske inte åka till London och shoppa för att må bra och du behöver kanske inte välja det dyraste vinet på Systembolaget. Åk i stället till ett ställe i närheten och se saker som du inte visste att du hade så nära dig. Eller prova en ny sort vin och upptäck en ny sorts smak. Den kanske till och med smakar bättre än trehundrakronorsvinet? Prova de små och spontana sakerna, för det är dem som gör skillnad.

Senast idag cyklade jag 8,6 kilometer till närmsta sjö, gick på promenad i skogen, satte mig på bryggan ett tag, gick en sväng längs den lilla stranden och satte mig sen på en sten och åt två medhavda smörgåsar. Det var så avkopplande och så skönt på många sätt. Det var så skönt att känna att man inte var tvungen att göra någonting, utan bara vara. Det är ett bra sätt att stressa ner - att ta vara på de små sakerna och njuta av dem.

Jag har nog alltid setts som en person som hela tiden velat ha någonting att göra. Inte nödvändigtvis att det måste hända saker hela tiden, men jag har ändå velat aktivera mig på något sätt. Jag har genom åren både tränat och spelat fotboll och bowling, gillat att vara utomhus, gjort lumpen, gillat att styrke- och löpträna och naturligtvis umgåtts med mina vänner. Det har utan tvekan alltid funnits något att göra. Jag kan nog ses som en väldigt vanlig grabb som velat gå min egna väg, men ändå kännt mig trygg med det jag gör och de jag umgås med.

Men ju längre tiden går och ju äldre jag blir (utan att låta alltför gammal...), desto mer kommer jag till insikt med att ju mer man aktiverar sig och har saker att göra, desto viktigare blir det att verkligen hitta tid för återhämtning och göra ingenting. Jag skriver nu från min egna synvinkel, men jag tror det är generellt. Det gäller nog för vilken person som helst, att man inte känner att man alltid måste göra något.

Jag tror vi människor mår bra av att ha ett par olika sysselsättningar här i livet. Det kan exempelvis vara skolan, arbetet, innebandylaget, vinprovargänget, fotoklubben eller något helt annat. Men bredvid alla dessa "måsten" upplever jag (och anser jag) att det måste finnas tid för att göra ingenting. Tillåt dig själv att ligga på soffan och läsa tidningen, ta en skogspromenad, kolla ut över havet/en sjö eller varför inte bara ligga på sängen och titta upp i taket.

Med risk för att bli rastlös när man gör ingenting, tror jag i stället att man ska se till de positiva effekter som det säkert ändå ger. Under förutsättningen att man tar sig tid till det, tror jag att man kan få ner stressnivån i kroppen, men framför allt ger man hjärnan tid till att tänka på ingenting och låta den bara vara. 

Jag tror som sagt det är viktigt att kroppen får tid för återhämtning. Känner man att det blir för mycket här i livet, så luta dig tillbaka, stäng ögonen och känn känslan av att bara vara. Jag tror att det i längden kan ge ganska goda effekter om man kombinerar detta ihop med exempelvis sin träning och sitt arbete eller sitt studerande. Och nej, detta är inget aprilskämt. :)

Det finns nog ganska få läsare som missat att jag läser mitt andra år på högskolan. För er som har gjort det eller är nya läsare(?) hälsar jag er välkomna och för en kort och kompakt beskrivning av vad jag läser, finner ni den under min profilbild i högerspalten. Hur som helst så läser vi nu en kurs som handlar om kompetensutveckling och lärande i arbetslivet. Vi har än så länge inte kommit så långt i kursen, utan har endast haft två föreläsningsdagar, men under gårdagen sades något väldigt bra.

Det som sades var att: "Ett ifrågasättande av det givna leder till en förändring". Eftersom det kan ske en förändring på många olika sätt vore det meningslöst om jag skulle rabbla upp dem en efter en. Ni vet säkert hur en förändring kan ske. Men jag tänker mig som så, att man faktiskt kan komma ganska långt i livet genom att bara vara nyfiken. Nyfiken i den mening att våga ställa frågor, vara kritisk och ifrågasätta det som är självklart.

Jag tolkar det som att man inte ska ta saker för givet, utan istället vara kritisk till om ett visst fenomen är det enda sättet eller om det är det bästa sättet. Detta kan låta ganska vetenskapligt, men jag tror inte att det nödvändigtvis behöver vara det. Ta ett så vardagligt exempel som din frukost. Du äter två smörgåsar, en med ost och en med korv, du dricker ett glas apelsinjuice och en tallrik med fil och flingor. Det är så vardagligt att det är något givet - det är ju så du gör dag ut och dag in. Våga ifrågasätt det! Kan du göra någon förändring? Är denna frukosten du mår bäst utav? Du kanske kan lägga till grönsaker, prova hemmagjord müsli eller börja äta gröt?

Frukostexemplet är kanske inte det bästa exemplet, men det är inte det som är det viktiga. Det jag vill komma fram till är i stället att om du ifrågasätter det givna, kan det leda till en förändring till förhoppningsvis något som kan bli ännu bättre. Vågar du ifrågasätta saker och ting, om du så bara gör det med dig själv, leder det förhoppningsvis till ett lärande och vem säger nej till att lära sig nya saker och till på köpet må lite bättre?

Du tänker för dig själv; "Jaha, ska man bara ifrågasätta det som är givet? Det andra då?" Självklart säger jag inget om att ifrågasätta det, men det givna är trots allt det mest självklara och troligen det du minst reflekterar kring i vardagen. Just därför anser jag att det är värt att främst nämna och även att främst reflektera kring. 

Du har kontroll över din kropp och det är ingen som kan säga till dig vad du ska göra, förutom du själv. Jag säger inte att du ska ifrågasätta, men jag ger dig inspirationen till det och möjligheten till det. Jag säger som jag sagt innan; Våga prova! Vad har du att förlora?

Det finns väl ingen människa som bor i ett I-land som missat att tekniken tar över allt mer. Tekniken tar över på tusentals olika sätt och merparten är säkert till vår fördel, men det finns också ett gäng med nackdelar och jag tänker nämna en av dem och samtidigt väcka tanken om en motreaktion på detta. Det jag tänker mig är att så gott som allting sker genom mobiltelefoner, genom Internet, i skrift och via övrig media. Vad hände med att höra någons röst och att se någons ögon?

Genom att använda sig av all denna teknik så når vi snabbt ut med vårt budskap till merparten av våra vänner och bekanta. Bara det att jag sitter här och skriver på en blogg är en variant av att få ut det jag vill ha sagt. Men jag måste ändå säga - släpp tekniken ibland och ta vara på verkligheten!

Praktiska exempel på detta skulle kunna vara följande: Släpp Wordfeud-spelandet för en kväll och bjud över ett par kompisar och spela Alfapet runt matbordet. Stäng ner Draw Something-/Draw Free-appen och spela Pictionary (eller varför inte leka charader?) med några bekanta istället. I stället för att dela musik genom Spotify, så bjud över en grupp kompisar med liknande musiksmak och ha en musikkväll tillsammans. I stället för att lägga upp statusar på Facebook, så ta en fika med din vän och berätta muntligt vad du hittat på under dagen. Och så vidare...

Samtidigt som jag skriver allt det här, så tänker jag samtidigt att väldigt många säkert redan är duktiga på att träffa sina vänner och bekanta och socialisera sig i olika former. Men jag tycker ändå att det är värt att nämnas, då vi faktiskt mår bra av att vara i olika sociala sammanhang och inte bara befinna oss bakom en datorskärm. Människan är en social varelse och fast att man är social på Facebook, via SMS eller på en blogg(?), tror jag ändå att vi mår allra bäst om vi faktiskt träffas och exempelvis umgås runt ett soffbord eller i en park på en picknickfilt.

Nu flyger det säkert en mängd tankar genom ert huvud. "Men han ska ju skriva om att hälsa är något annat än bara kost och motion!" Och ja, det är ju sant. Men hälsa är ju faktiskt att röra på sig också. Därför tänkte jag bara väldigt kort nämna ett par tips som jag tycker är värt att tänka på när man bestämt sig för att ta en löprunda.

#1 Andas inte snabbare än du springer.
Detta uttrycket kom jag på när jag var ute och sprang för ett par dagar sedan. Jag visste ju sen innan att andningen är viktig att tänka på för att orka med, men det här uttrycket sammanfattade ganska bra vad jag hela tiden bara tänkt innan. Jag tycker personligen att det fungerar bäst om man andas in genom näsan och ut genom munnen och då vara noga med att inte flåsa så det blåser halv storm. Nej, andas ungefär i den takten som du springer. Det kommer förmodligen att kännas mer avslappnat och inte så "stressigt".

#2 Var avslappnad i axlar och händer.
Något som jag tror är ganska vanligt att axlarna lätt åker upp och att man knyter sina händer när man är ute och springer och att man därmed spänner hela överkroppen. Jag läste någonstans att man ska hålla händerna som om man hade ett okokt ägg i handen. Du ska inte hålla så hårt så att ägget går sönder, men du ska inte heller vara helt avslappnad så du tappar ägget. Ner med axlarna och ha lagom avslappnade händer, så kommer du slippa spänningar i musklerna.

#3 Variera löpträningen.
Så när du då väl kommit igång med träningen, försök att variera den så mycket du kan. Variera mellan att springa lite längre och lite kortare - utmana dig själv. Orkar du inte springa hela tiden, så lägg in en rask promenad eller en långsammare variant av jogg. På så sätt blir det en typ av intervallträning som egentligen är det bästa för att förbättra konditionen. Variera mellan att springa olika sträckor, spring fort till nästa lyktstolpe, gå 50 meter, fortsätt jogga och så vidare... Allt detta för att löpträningen inte ska bli så ensidig och därmed tråkig.

Naturligtvis finns det hundratals (kanske tusentals?) andra löptips, men genom att googla på just det (löpträning, löptips, löpning) kommer du kunna läsa där i stället. Detta är bara de tre löptips som jag tycker man ska ta hänsyn till först och främst, för att sen kunna utveckla det ännu mer. Se framför allt till att löpningen blir rolig och att du kan se det som något du mår bra av, i stället för en plåga. Och tycker du inte om löpning finns där ju massor av andra sätt att öka konditionen på och som man mår bra av. Hitta din stil!

Redan innan jag börjat skriva har jag tänkt ut en tanke om vad detta inlägget ska handla om. Det är väl inte så konstigt ändå? Vad jag dock funderade på är vad rubriken skulle vara. Det stod mellan "Att leva som man lär" och "Att vara en förebild". Det slutade med den sistnämnde och det blir förhoppningsvis tydligt allt eftersom ni läser.

Det jag tänker skriva om är något som slog mig igår när jag var på gymmet och tränade. Det var det andra gympasset efter ett par veckors uppehåll och jag kände mig lagom trött i kroppen. Precis när jag stegar in på gymmet, ser jag träningsanläggningens VD sitta i roddmaskinen och köra totalt slut på sig själv. Därefter går han vidare för att köra ett ordentligt benpass med viktväst på sig. Han svettades, pustade och såg ut att bli ordentligt trött.

Så varför skriver jag om allt det här? Varför skriver jag om att VD:n var på gymmet och tränade. Det är väl inget konstigt med det, tänker ni? Ja, säg inte det, säger jag. Jag är rädd för att det finns en hel del VD's ute i vårt avlånga land som har den positionen för att utöva makt och tjäna en rejäl bunte pengar. Men så finns det säkerligen dem som har sin titel för att de brinner för den organisationen de befinner sig i. De tycker att det är kul och givande!

Det finns säkert många som inte bryr sig om att VD:n är på gymmet och tränar samtidigt som en själv, men jag fick mig faktiskt en tankeställare och tycker faktiskt att han blir som en sorts förebild. Jag blir imponerad av dem som gillar det de gör - det sporrar mig. Då en VD faktiskt är ute i verksamheten, kan han/hon se hur det fungerar och därför lättare se var eventuella förbättringar kan göras. Dessutom så blir jag glad när min träningsanläggnings VD syns på gymmet för att jag vet att han gillar träning och inte "bara" har titeln för pengarnas skull.

Nu var det längesen jag skrev något här. Kanske att det kan bero på att skolan tar upp mycket tid och att jag haft tillräckligt med arbeten att skriva där. Fast att jag inte borde prata så mycket om mitt privatliv här på denna bloggen, är det ändå det som detta inlägget handlar om - att få saker gjorda.

Det är inte utan att man ibland stannar till vid vissa stycken när man läser kurslitteratur. Mycket av det man läser, läser man bara och man får sällan tid för reflektion. Ibland finns det inte heller så mycket att reflektera kring, utan man bara läser och tar in det så gott det går. Det är dock ibland som ett och annat bra talesätt dyker upp och det jag fastnade för igår var det som säger: "Livet måste levas framlänges, men förstås baklänges".

Det finns säkert mer än ett sätt att förstå det talesättet och därmed säkert mer än ett sätt som är "rätt". Jag fastnade dock väldigt mycket för det, då jag tolkar det som att man måste reflektera kring sina handlingar även efter att dom är genomföra och inte bara innan.

Man har egentligen inte så mycket val, utan man måste leva livet framlänges. Man kan omöjligt födas som 85-åring och sen bara bli yngre och yngre (om man inte heter Benjamin Button, förstås). Så långt är det inga problem. När man sen ska förstå livet baklänges, tror jag det är viktigt att man börjar fundera kring varför man är i den livssituation som man faktiskt är just nu.

Om jag tar mig själv som exempel - varför sitter jag i en studentlägenhet i Trollhättan just idag? Kan det vara för att jag ville utbilda mig till någonting inom hälsa, kanske. Högskolan Väst hade en inriktning mot hälsopromotion, vilket lockade och därför är jag här. Men innan jag började studera här, så gjorde jag ju lumpen. Varför det då? För att jag tills dess haft ganska lätt för saker och ting och ville ha något att "bita i", skulle jag nog svara då. Jag ville dessutom göra något jag aldrig skulle få gjort annars - ett minne för livet helt enkelt. Innan lumpen så gick jag på Friskvårdsprogrammet på gymnasiet eftersom jag alltid varit intresserad av kroppen, träning, friskvård och hälsa. Och så vidare, och så vidare...

Slutsatsen jag drar av det här är att när jag börjar tänka på livet baklänges, så kommer jag faktiskt fram till att allt jag gjort har format mig till den jag är idag. Det är absolut ingen tvekan om den saken! Hade jag inte gått på Friskvårdsprogrammet, hade jag kanske inte fortsatt att intressera mig för hälsofrågor och därför hade jag kanske inte suttit i denna lägenheten och skrivit det här. Jag tror därför det är viktigt att man ibland stannar upp för reflektion och tänker efter varför man är där man är idag. Jag tror med stor sannolikhet att det kan hjälpa många att förstå sin depression, sin övervikt, sitt humör eller sin livssituation rent allmänt. Våga reflektera!

Våga blicka ut över det som hänt och försök förstå varför det hänt.

Jag tar nu risken att vara så pass motsägelsefull som man kan tänkas bli eftersom jag i förra inlägget (läs HÄR) skrev om att man skulle "lyssna på kroppen" och "tänka på hur man behandlar den". Hur ser det då ut när jag i nästkommande inlägg (detta inlägget) skriver om att man ska våga pressa kroppen. Jag ska försöka förklara, så tappa inte hoppet än!

När jag innan idag kom hem från en tuff löprunda (med 'tuff löprunda' menar jag en löprunda i kuperad terräng, i trappor och backiga stigar), kände jag att jag hade fått ett ordentligt tillskott av endorfiner (kroppen egna belöningsämnen). Jag kände hur bra jag mådde och hur pigg jag var, trots denna oerhörda trötthet. Bara det låter motsägelsefullt, men alla som någon gång har tränat hårt har garanterat känt denna känsla. Denna sköna(!) känsla.

Det jag vill komma fram till är att man måste våga pressa kroppen för att dels en skön känsla ska uppnås, men också för att kroppen ska utvecklas och bli starkare eller mer uthållig. Det är det som träningen går ut på - att utsätta kroppen för påfrestningar som den inte är van vid. Man kan få lite blodsmak i munnen och man kan tvingas stanna upp för att hämta andan, men det är inget farligt. Våga pressa dig själv och se vad du faktiskt klarar av. Kan folk springa marathonlopp, simma flera kilometer i öppet hav, åka Vasaloppet eller springa Tjurruset, så kan du också!

Skulle det dock vara så att det kommer en känsla som säger "jag mår inte bra", tycker jag att man ska trappa ner. Då kanske det är bäst att hitta en bänk att sätta sig ner på för att hitta andningen igen, men är man "bara" trött är det bara att ge lite till, lite till och lite till. Efteråt så belönas du med en skön känsla i hela kroppen som, enligt mig, är oslagbar. Så ta hänsyn till det förra inlägget jag skrev, men väv även in detta inlägget - våga pressa kroppen, men säger kroppen emot - lyssna på den. Jag tror att ni förstår balansen.